"En varm, rolig och sorglig historia om en dysfunktionell familj i den fransk-kanadensiska provinsen Québec på 60-talet. Mamman och pappan grälar sig mot sitt äktenskaps undergång och yngste sonen Léon reagerar med att regelmässigt utsätta sig själv för livsfara för att styra föräldrarnas uppmärksamhet bort från de destruktiva bråken. Han hittar en själsfrände i grannflickan Léa som också har en tuff vardag."                              //Ur filmfestival.org

Jag vet att det inte låter så spännande, men ni kan omöjligt förstå förrän ni sett filmen. Man blir så jävla sur efteråt, för att man undrar varför i helvette inte så här magnifika filmer går i våra biosalonger. Jag är trött på konstiga oförklarliga actionfilmer som får mänskligheten att verka mekaniskt och kall.
Detta är en av få filmer som hade så mycket känsla, så mycket allvar, men man satt och skrattade majoriteten av filmen. Både handligen och hur filmen var upplagd visar att man kan välja hur man vill se på livet, med ett skratt eller med en massa gråt.
Och när Léon gör sina hyss blir man irriterad då man endast kan se på, men man skrattar, samtidigt som man oroligt undrar vad som egentligen besvärar denna unge pojkes sinne.

Som Philippe, regissören berättade innan filmen:
"A lady came up to me after the film, and angry she yelled how sick that boy was, HE WAS SICK!
She even gave me a description for some pills, she left me without telling me if the pills were for me or the boy."

Underbar film, helt underbar!