Tiden läker alla sår. Ja det kan nog stämma men under tiden så rivs gamla sår upp, saltas grundligt och små rispor börjar växa fram som svider och irriterar. Medan allting rullar på funderar man på hur man egentligen orkar med alls. Alla motsägelser, människor, en själv!

Men senaste nytt är väl att jag blivit sviken, gått vidare, bytt jobb, skrattat och bara försökt att göra det vi alla gör bäst; leva.

Ska försöka att inte snurra ihop hela inlägget till en salig röra. Känner för att skriva av mig men vet inte riktigt vad jag vill säga. Aldrig någonsin att jag varit en stor talare, då ord alltid klumpas ihop på väg till stämbanden och hjärnan slutar fungera när någonting för invecklat kommer på tal.

Sen är det väl att paniken slår när jag inser att jag måste göra intryck.
Detta förbannade intryck! En halv sekund att få en människa att bedöma en som förhoppningsvis godhjärtad, intressant och vänlig.
I det långa hela är väl intryck någonting som fungerat relativt bra. Men i längden så håller det inte. Man kan inte leva i tio år med ett första intryck! Detta kan vara anledningen till att folk tröttnar på en.
Måste erkänna att det är ganska irriterande att veta lösningen på sitt problem utan att kunna göra någonting åt det. Antar att tålamod är någonting som är bristfälligt i mina mänskliga kontakter. Tur att jag har mina guldkorn samlade i mitt rosa fluffiga hjärta.

Okej, jag förstår inte ens vad jag har skrivit, tänker låta tankarna spinna runt i den gigantiska elefanthorden i min lilla hjärna. Tur att det inte är storleken som bedömer hur smart eller bra man är.