Åh vad illa jag mådde i morse när jag skulle göra mig i ordning för jobbet. Magen krånglade, frukostflingorna ville inte gå ner. När jag blivit avsläppt vid drottningtorget lade jag nog ingen som helst uppmärksamhet på den förmodligen undervart vackra morgonen. Jag stirrade bara stelt ner i min metro och hälsade på en kollega som jag mötte på spårvagnen.
Väl vid jobbet surplade jag i mig en halv kopp te, inget socker, onödigt. Jag lyssnade halvörat på det otydbara babblet ifrån alla olika språk och hörde mitt namn emellanåt.

Sen skickades jag och en kollega iväg för att städa på sensus, en märklig "hallelujah" musik spelades upp när vi stängt av larmet och det kändes som den märkligaste plats jag städat på någonsin. Alla små religionsbås, texter, bilder, jag damsög och städade utan att bry mig. Förutom de roliga små hattarna de hade på klädavdelningen, där fick jag till ett litet fniss.

När vi var klara fick jag höra att jag inte skulle jobba mer idag, egentligen skulle de ha ringt mig i går.
Helt plötsligt kände jag solljuset steka mot mina kinder, jag hörde fåglar kvittra några kvarter ifrån. Och helt plötsligt kändes den förorenade luften väldigt frisk!

Jag promenerade raskt till centralen, såg på alla trötta människor, och kände hur underbart det var att jag skulle hem och dricka te, sätta på mig sköna kläder! Jag brydde mig inte ens om att jag ska ha finskatenta ikväll. Jag visste att jag kunde sätta mig halvnäck ute i solen och läsa, och inte behöva stressa upp mig.

Så snabbt måndagsångesten kan försvinna...